Censur är att en myndighet eller ett annat allmänt organ i förväg granskar och stoppar sådant som människor vill säga, skriva eller publicera, innan det når allmänheten. I Sverige är den formen av förhandsgranskning förbjuden enligt grundlagen, vilket gör att det som ofta kallas censur i vardagligt tal, som borttagna Facebook-inlägg eller refuserade insändare, sällan är censur i juridisk mening, även om de som drabbas kan känna sig lika kränkta.
Vad betyder ordet censur egentligen?
Ordet är ett latinskt ord, censura, kopplat till den romerska ämbetsmannen censor, som bland annat hade till uppgift att granska medborgarnas moral och uppförande. Den kopplingen till granskning och kontroll av vad som är tillåtet att säga eller visa har följt med ordet in i modern svenska. I sin strikta bemärkelse handlar censur uteslutande om förhandsgranskning: en kontroll som sker innan något publiceras, inte efteråt. I lagtext används därför oftast just begreppet förhandsgranskning i stället för censur.
Yttrandefrihet, tryckfrihet och lagstiftningen i Sverige
Sverige har fyra grundlagar: regeringsformen, successionsordningen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. De två sistnämnda är den lagstiftning som direkt reglerar censur. Yttrandefrihetsgrundlagen skyddar rätten att uttrycka tankar, åsikter och känslor i radio, tv och andra tekniska upptagningar. Uttrycket tankar åsikter och känslor återkommer i så gott som all svensk yttrandefrihetslagstiftning, och grundlagen slår samtidigt fast att en myndighet eller ett annat allmänt organ inte får granska innehållet i förväg eller förbjuda spridningen på grund av vad det innehåller. Tryckfrihetsförordningen ger motsvarande skydd för tryckta skrifter som böcker och tidningar: en text får inte granskas innan den ges ut, och åtal för innehållet kan bara väckas i domstol efter att skriften har getts ut. Skyddet är dock inte gränslöst. Det är till exempel inte tillåtet att förtala någon eller hetsa mot en folkgrupp, oavsett hur rätten till fri åsikt annars väger. Statlig filmcensur i egentlig mening avskaffades 2011 när Statens biografbyrå lades ner, men Statens medieråd förhandsgranskar fortfarande film för att sätta åldersgränser för barn under 15 år, ett av de få undantag som grundlagen själv tillåter.
Vad räknas inte som censur i medierna?
Den vanligaste missuppfattningen är att likställa varje form av borttaget innehåll med censur. Ett inlägg som plockas bort på en plattform som Facebook eller Instagram handlar i stället om att innehållet bryter mot plattformens egna användarvillkor. Eftersom avsändaren är ett privat företag och inte en myndighet är det inte censur i lagens mening. Samma sak gäller en kommersiell reklamfilm som en tv-kanal tackar nej till: beslutet är affärsmässigt, inte statligt. Detsamma gäller redaktionella urval: när en av tidningarna refuserar en insändare eller väljer bort ett ämne fattar den ansvariga utgivaren ett eget beslut, skyddat av samma grundlagar som skyddar yttrandefriheten. En av massmediernas viktigaste uppgifter är just att granska makthavare, ett arbete som bygger på redaktionell frihet snarare än på yttre kontroll. Enligt yttrandefrihetsexperten Nils Funcke är det största hotet mot yttrandefriheten på nätet inte plattformarna utan politikerna, genom lagstiftning som i praktiken riskerar att öka censuren. Jämfört med många andra länder står det ändå relativt väl till med den svenska yttrandefriheten. Skillnaden mellan det narrativ som formas genom redaktionella beslut och en statligt påtvingad tystnad är central för att förstå var gränsen faktiskt går.
Självcensur: när rädsla styr vad som får sägas
Även utan en enda formell förbudslag kan yttrandefriheten urholkas inifrån. Självcensur uppstår när en journalist, tidning eller privatperson avstår från att publicera material av rädsla för konsekvenserna: uppsägning, hot, eller bara obehaget av en stormig debatt. Ingen myndighet har krävt tystnaden, men resultatet, att vissa ämnen aldrig når allmänheten, kan i praktiken likna effekten av censur, och hårt näthat riskerar att öka självcensuren ytterligare hos både privatpersoner och journalister. Den som känner sig censurerad efter att ha fått ett inlägg borttaget bör alltså skilja på känslan och den juridiska verkligheten. För organisationer som vill fånga sådana signaler tidigt, innan tystnad eller rykten hinner sätta sig, är kontinuerlig mediemonitorering ett användbart verktyg. Samma mekanismer som gör propaganda effektiv, upprepning, förenkling och selektiv information, kan också driva fram självcensur i en organisation som är rädd för att sticka ut. Den som vill förstå den kopplingen har nytta av att läsa om vad propaganda faktiskt är och hur informationskontroll fungerar i praktiken.
